Oj, det urartar

Tisdag. Tisdagar är helt okej, lite lång kanske, men det duger. Dock är jag sjukligt besviken på träningen.. men det är väl så det är. Självförtroendet hamnar liksom inte på topp men så får det vara, jag får ta det här till min fördel och kanske fokusera ännu mer.. i den mån det går.

Strax efter tolv igår kväll var jag klar med min Extended Essay. Nu är den inlämnad, klar och den finns inte längre på kartan. Ingen mer stress över den. Allt fokus kan numera ligga på annat, vilket är sjukt skönt. I vilket fall som helst kände jag att det var behövligt att somna fortast möjligt eftersom det var skola hyfsat tidigt dagen efter och jag redan ligger minus på energikontot. Dock uppstod det ett litet problem... jag kunde inte somna. Varför? Jo, tankarna snurrade i skallen på mig, utan minsta lilla chans till vilostund. När jag tänker sådär mycket, på allt mellan himmel och jord, då kan inte jag somna. Jag måste istället lägga kudden över huvudet, se till så att det inte är ljust under ögonlocken och TÄNKA en bild av får som hoppar över ett staket. Jag måste se bilden framför mig och tänka på de här fåren som flyger över i en stjärnklar natt. Dock kan jag ej fokusera särskilt länge på detta då de andra tankarna tar över när jag slappnar av lite.. men om man kör samma procedur ett flertal gånger så lyckas man till slut, sakta men säkert falla i en drömlös sömn.

Drömmar är fascinerande. Man drömmer som mest på morgonen (om man inte är deprimerad för då sover man REM-sömnen, dröm sömn, mest hela tiden). Drömmer vi i färg eller svart vitt? Bilder eller röster? På vilket språk? Jag uppfattar mina drömmar, efter att jag har vaknat upp ur en av dem, som att de är i färg, mycket färg och även röster. Många av mina drömmar den senaste tiden har varit ytterst verkliga, så att man inte har varit riktigt säker på om det har skett eller inte senare under dagen.
Men så finns det ju mardrömmar. Äter man för mycket innan sängdags eller att man äter för mycket socker kommer de dumma drömmarna krypandes. De är inte läskiga (för mig) för att de innehåller monster eller dylikt.. utan snarare för att ens innersta rädslor gestaltas i drömmen. Det låter fånigt, men om man till exempel snart ska ha ett stort prov och har fobi för att göra prov så är det inga problem att drömma mardrömmar om det.

Nu urartar det. Sömn. Energi. ATP. Glukos. Biologi. Kemi. Skola. IB. Utbildning. Framtid. Zero.

Som en bokstav utan bok.
Som en tågvagn utan lok.
Det skulle jag va' utan dig.
Ingenting utan dig.

 

/A

Söndag. Söndag är dagen före måndag, den jobbigaste och stressigaste dagen i hela veckan. Söndagen firades med en urusel match som jag inte tänker beskriva, en lång bussresa, läsandet av Ondskan, uppskjutandet av läxor. Det känns surt att falla på mållinjen, så jag ska göra mitt bästa för att stå stark och ta mig i mål. På något sätt ska jag finna en studieteknik som passar mig och som kan bringa fram den ytterst lilla intelligens som faktiskt existerar. För visst har alla människor intellekt. Alla människor har en hjärna. Det är vad vi gör med den som skiljer sig mellan var och en. Det är de smarta och intelligenta människorna som har lyckats avkoda sin hjärna. De har funnit nyckeln som öppnar dörren till den kunskap som gömmer sig någonstans. Jag vill bli en sådan. En person som kan plocka fram den kunskap som jag har samlat på mig genom alla dessa år i skolan. Jag är redan en sådan som tänker, funderar, lyssnar på klassisk musik och tycker om att lära/läsa. Jag sägs ha språköra och jag är intresserad av språk. Men jag har inte den där intelligenta genen som gör att jag kan plocka fram kunskap när jag vill. Tyvärr.

Men vad är egentligen intelligens? Är det verkligen det som jag understryker: kunskap, vetenskap som har lagrats i hjärnan eller är intelligens en förmåga att tänka, filosofera, spekulera och förklara sina egna tankegångar. Visserligen kan det också vara en mix av de båda.. men om man ska se till ren intelligens. Det finns otroligt intelligenta vetenskapsmän/kvinnor såsom Einstein och Marie Curie, de hade kunskap, de förstod sig på mönster, siffror, var logiska och involverade i vetenskapens värld. Men filosofer, diktare? Jag skulle personligen kalla Tomas Tranströmer intelligent. Han är en svensk poet, han skriver underbart. För ett par år sedan fick han en stroke, och kan numera inte prata ordentligt, men han skriver fortfarande. Förra året vann han ett Nobelpris. Han är intelligent, men hans intellekt handlar inte om kunskap via siffror och vetenskap utan ordets och bildformandets kraft. Han skapar otroliga metaforer, bjuder in till egna tolkningar, samtidigt som han förklarar sina egna tankegångar och idéer. Han tar en enstaka tanke, beskriver den med hjälp av ord och metaforer, låter läsaren tolka denna tanke, samtidigt som han har beskrivit den i ren klartext. En tanke som vi alla får ta del av. Är det så att intelligens finns i två olika hörn? Den vetenskapliga och den abstrakta? Är det så att.. resten, vi som inte är "genier" är gråzonen mittemellan? Vi är bron mellan intelligens och intelligens. Mittemellan finns den normala kvoten. De som har vett att klara skolan, klara livet, men inte kommer vinna något nobelpris? Att det sedan finns olika nivåer, där vissa är smartare än andra, men att man ytterst sällan når den där punkten där man kan räknas som intelligent.

Jag vet inte. För jag är i mitten. Jag är i den gråa zonen, där det räcker att ha vett i skallen. Jag är en i mängden, varken dummare eller smartare.

"Et si c'était par la fin que tout commencait..."

 

/A

Vaknade i morse av att någon käkade fil/flingor och skrapade sönder sin tallrik eller något liknande. Inte så himla nice eftersom jag verkligen kände att sömnen gjorde mig gott. Dock blev det uppstigning, start av dator och redigering av min Extended essay. Nu har jag bara lite fix med slutsats och analys kvar, lite krångligt, men det ska bli klart! För när den är klar behöver jag ALDRIG mer tänka, fundera, prata eller ens stressas över den förbannade uppsatsen som har hemsökt mig sen den dag då jag började IB. Åtminstone en uppgift ur vägen!
Idag gick även jag och min syster upp på stan, mötte moster, mormor och morfar. Vi köpte lite gott, strosade runt, tittade på folk och jag är officiellt allergisk mot kyla. När jag stiger utanför dörren, fryser en liten stund, så fylls mitt ansikte (mest kinderna) med köldutslag, knottror typ.. Inte så vidare kul, speciellt när min syster sa att jag såg MYCKET äldre ut. Ogilla. I vilket fall som helst tog vi oss, efter ett tags frysande, till Brasseriet och käkade en sjukt mäktig lunch. Så min mage håller på att brista.

Ett minne. Att minnas. Allting vi har upplevt, allting vi ser, hör, minnen.. det lagras i hjärnan. Sådant som vi tros ha glömt bort, finns där inne någonstans. Men vi kan inte ta fram det. Det finns till exempel ett test där man kan bevisa (sägs det) om en mördare är skyldig eller inte. Det är som en lögndetektor, fast en dataskärm visar "flashbilder" från till exempel mordplatsen, bilder som bara mördaren kan känna till, men självklart andra bilder också. Om nu hjärnan känner igen en av bilderna så ger det utslag på deras apparater, en djup kurva neråt tyder på att det är ett minne som hjärnan har lagrat, människans mest detaljerade dagbok. Tids nog så kommer det väl uppfinnas en manick som kan läsa minnen och tankar.. helt och hållet.
Mindre och mindre är privat numera. Förut kunde man vara en person i skolan, en annan hemma och en tredje med vänner. Nu vet alla vad man gör, mest hela tiden och det spelar inte alls någon roll vem man är med. Jag vill verkligen inte ha Facebook timeline. Jag trivs utmärkt med den gamla layouten. Jag vill inte att man ska simpelt, utan problem kunna följa mig, hela mitt liv, arbetsledare, lärare, vänner och tränare. Privatliv. Privatperson. Numera är vi alla kändisar. Alla vet allt om alla. Alla har koll på alla. Kul.

Update 21.34:
Är nästan klar med uppsatsen, just nu är den EXAKT 3500 ord vilket är ett rekommenderat minimum. Kalas. De kommer inte alls tycka att det är lite små fishy. Men dum som jag är sitter jag och procrastinate genom att vara inne på Beyond Retros underbara hemsida, titta på ett par Cheap Monday jeans för 100kr som jag vill ha men inte kan köpa (dumma oexisterande internet shop) och lyssnar på Natt på museet 2.
Jag måste klippa mig, har ont i huvudet och det är match imorgon. Livet leker.

Ge mig sol. Ge mig värme.
En resa till ett blått hav och en vit sandstrand!

/A

Sitter hemma hos far min och lyssnar på America's Funniest Homevideos. Kalas. Har tittat på en fågelfilm på biologin och då insett att jag inte har den blekaste aning om hur fåglar reproducerar (har sex). Tove tyckte att jag skulle googla det, men jag vet inte riktigt, finns en risk att lite olämpliga sidor infinner sig i sökresultaten! I vilket fall som helst ska nog denna fråga besvaras så snart jag har frågat min lärare.
Efter en hyfsat lång skoldag så blev det en sväng på hindersmässan tillsammans med Tove och Sara. Munkar, remmar, mandlar, fudge och allt som hör till. Mätt i magen är jag helt klart och remmarna ligger kvar hos mamma på sängen. (Kanske är tur då jag redan har överskridit det normala sockerintaget för en dag!)

Tänk om man vore en elefant. En elefant är elegant, ståtlig, stor och rofylld. Jag tänker på Tantor, den lilla elefanten som är Tarzans vän, som är livrädd för allt som finns, överallt, men som ändå har ett hjärta av guld. Eller Dumbo, med sina enorma öron, som blir retad, vars mamma sitter instängd i en bur, kallas galen och aldrig kommer att återförenas med sin son. Dumbo som av misstag dricker clownernas badkar som har fyllts med alkohol, vilket gör honom påverkad. En liten cirkus-elefant som ser rosa, prickiga, rutiga och läskiga elefanter, sjungandes, runt omkring honom. Ibland kan man ju fråga sig vad Disney faktiskt vill förmedla med sina filmer.. Don't do drugs? Don't drink alcohol? Om du gör det så kommer de otäcka monsterelefanterna att skrämma dig och du kommer aldrig mer kunna sova på grund av mardrömmar. Kanske. Men där finns också det budskap att man ska vara stolt för de "abnormalties" som man har, det som andra tycker sticker ut och som de retar än för. Man behöver inte skämmas för att man har stora öron, gör någonting bra med dem, visa resten av världen att det inte är något fel på dig bara för att du inte ser ut som "normen"..

Kom helt av mig, mitt i spekulerandet.. eftersom mitt inlägg försvann när jag blev klar.. Jag återfann visserligen halva, men inte hela. Tyvärr. Kan säga att jag återigen tog mig en titt på Toddlers and Tiaras där en av de där skönhetsmammorna sade: "Jag blev jätte besviken när jag fick veta att jag väntade en pojke, jag blev ju gravid för att kunna vara med i skönhetstävlingar. Men så fick jag ju veta att det fanns skönhetstävlingar för pojkar också, så då blev det ju mer okej!". Stackars barn som får höra sin mor berätta det i National TV...

Har haft en fullspäckad dag med lektioner och träning. Skjutit upp lite fler läxor, men eftersom ingenting ska in i morgon så känns det faktiskt lite okej. Är ju trött. Traveling slow with broken boats - det är precis vad jag gör, jag reser långsamt.. och båten (båtarna) är min kropp. Min kropp är trasig av trötthet. Men snart ska det ändras på det och jag är tillbaka på rätt spår igen. Med tiden så blir allting bra, det är i alla fall vad folk säger.. och någonstans måste det ju ligga sanning i det, eftersom det är så många som påstår att det är sant.

I vilket fall som helst har jag insett att jag är egoistisk och självcentrerad. Jag pratar om mig, mig, mig.. det är alltid värst för mig, jag ska alltid klaga och berätta om mina krämpor, skador, problem. Jag ogillar det. Jag ogillar att vara egoistisk och självcentrerad. Varför ska allting handla om mig? Från och med nu så ska jag se på världen med andra ögon. Allting ska inte handla om mig. Andra ska stå i centrum. Får jag springa en extra runda, trötta ut mig lite extra för att någon annan ska må bättre, då får jag ta den smällen, även om jag själv inte har någon energi kvar. Jag är som alla andra människor, fylld av fel. Detta är nog mitt största fel och därför väljer jag att jobba på det.

Mitt stjärntecken är fisk.. och jag måste säga att de karaktäristiska dragen som följer med det tecknet passar in på min personlighet, inte allt, men mycket.. Det kanske är därför jag är som jag är? För att jag är född under en viss stjärna, en viss tid på året, en specifik dag.

Förvirring. Extrem förvirring. Tankarna bara snurrar i skallen på mig. Vet inte vad jag ska skriva, vet inte vad jag vill få fram. Jag lyckades inte ta mig hem. Jag lyckades inte ta mig över mållinjen för att dela med mig av en observation eller tanke... Det får bli när tankarna är samlade. Det får bli senare. Senare får du som läsare tolka precis som du vill. För ditt senare behöver inte vara detsamma som mitt. Men:

Jag heter Amanda, jag är en svensk tjej som snart ska fylla 19 år. Jag bor fortfarande hemma, mina föräldrar är skilda och jag har en lillasyster. Jag har precis insett att jag har upplevt rätt så mycket under min korta tid på jorden, fast ändå bara en bråkdel av vad andra har upplevt. Jag har testat på en hel drös med olika sporter såsom fotboll, innebandy, takewondo, gymnastik, konståkning, dans i alla möjliga former, ridning mfl. Jag har fastnat för sporter såsom klättring (5 år, hade fortfarande varit en stor passion om inte klubben lagts ner) och handboll. Jag har rest en hel del, besökt Turkiet ett flertal gånger, England, Norge, Grekland, Dubai, Usa, Gambia, Egypten, Tyskland, Danmark och Frankrike till exempel. Jag har bott i Pakistan i två månader och där gått i en Amerikansk skola. Jag har flugit business class, varit på Bangkoks flygplats i 6timmar. Jag har haft 40 graders feber i 40 graders värme, jag har legat på en massa olika tak i fina länder, jag har träffat sjukt mycket fint folk, jag har haft Tyfoid feber, spelat handboll i Kroatien och jag har vänner över hela världen. Jag har åkt rally i öknen och även sand surfat, jag har ridit på en kamel, gått runt i grottor, åkt banan båt, fått axlar ur led. Jag har opererats och jag har gått på fyra olika skolor. Varav tre med engelska som huvudspråk. Jag har bott hemma hos två olika fransmän, jag har sovit i en kyrka i England, jag har ätit Svampbob pasta och jag har upplevt spöken. Jag har seglat, badat, dykt, fotat och målat. Jag har redan tagit körkort och har en egen bil. Jag har upplevt rätt så mycket och jag har inte fyllt 19 ännu. Men ändå finns det så himla många som har upplevt så mycket mer än mig. Men vad gör det? Jag har ett helt liv framför mig och under den tiden ska jag uppleva så mycket mer. Skaffa fler vänner, besöka fler länder, ligga på fler tak, bada i fler hav, uppleva fler kulturer. Jag har ju till och med varit på bröllop i Turkiet.

Jag har inga specifika mål i livet just nu, förutom att klara IB. Efter det står det oklart vad som sker. TolkS är fortfarande ett alternativ.. men att jobba och sedan resa vore ju inte helt fel det heller. Besöka  mina vänner på de olika platser i världen som de befinner sig på.. "backpacka", uppleva. Skaffa sig en utbildning. Skaffa sig vänner. Förstå kulturer, förstå andra människor. Lära mig språk, utvecklas. Jag vill vara en sådan människa som man kallar intressant, byggd på de händelser som man har upplevt i livet. Jag vill vara intressant för andra, för mig själv. Minnas. Bevara alla minnen.

Det blev inte något inlägg igår för mina måndagar är inte att leka med! De börjar med lektion 8.30, slutar i vanliga fall med lektion 17.30 och självfallet massvis av lektioner däremellan, men igår hade vi ingen svenska så det blev att sluta vid 16.05. Sedan bär det av till Tullängen för att träna småttingar klockan sex, igår hanns det äta lite innan, skjutsa mor min till Odd Fellow, vara i tid till småttingarna och hålla i träningen helt själv eftersom Fia var i Stockholm. Deras träning slutar 19.00 och då börjar även min i Pettersberg (andra änden av stan). Jag tar bilen, åker som en biltjuv och är där runt 20 över sju. Byter om och tränar. Vår träning slutar 21.00 och sedan bär det av hemåt. Fick sms av mor min som undrade om jag kunde plocka upp henne, helst 22.00 men jag lyckades hämta henne vid 20 i tio istället, plus mormor. Skjutsa mormor till lägenheten och sedan oss hem. In i duschen. Död. Sådär ser måndagar ut. Inte varje gång jag behöver skjutsa mamma, men det händer. He-he. Så det blev inga som helst läxor gjorda. Tyvärr.

Nu är det tisdag, Halv åtta hos mig har börjat igen och jag ska göra läxor. Min hjärna kryllar av tankar som jag inte kan placera, som jag inte kan få till, skapa till konkreta begrepp som sedan kan spekuleras i.. har heller inte haft någon givande diskussion på senaste tiden som stimulerar tankegångarna. Givetvis har det sagts mycket intressant i skolan som producerar tankar som man kan spinna vidare på, men där finns inte någon som har fångat mitt intresse tillräckligt för att det ska bli något vettigt. Och jag tror att jag lever efter den filosofi som säger "har du inget vettigt att säga, är det bäst att inte säga någonting alls".

Så är det ibland. Jag blir sådan. Är pratglad ena stunden, men sitter tyst och lyssnar den andra. För jag har inget vettigt att säga.. och varför då slösa på ord? Ord tappar mening om de används för mycket. Om jag pratar hela tiden, non stop, kommer folk sluta lyssna.. mina ord kommer tappa betydelse och lyssnaren intressent. Precis som "jag älskar dig" tappar sin betydelse om jag säger det till vareviga människa varje dag, hela tiden. Då kommer de tre små orden inte längre ha samma betydelse utan bara vara någonting som jag kastar ur mig. Precis som ordet "förlåt". Förlåt - ett ord som man använder många gånger varje dag, som används i fel situationer, hela tiden, kastas ur mun utan vidare eftertanke.. det har inte samma betydelse längre. Den djupa, meningsfulla betydelse som ordet hade då det skapades finns inte kvar, inte samma tyngd. Det är utnött. Använt. Ett ord i mängden. Precis som dessa. Där den röda tråden försvann för en bra stund sedan. Där logiken rann ut i sanden och orden blev till svammel.

Sitter just nu nere hos mormor och morfar, där det finns internet, och tittar lite på TV istället för att göra en massa läxor...

Igår var det lördag och vi spelade match mot Åkers som slutade med vinst. Det vär himla lika en bra stund, med tre minuter kvar fick vi en utvisning men vi lyckades ändå! Vi slog minsann serieledarna! Känns rätt så bra nu alltså. Speciellt eftersom jag lyckades med konststycket att falla på väg till Idrottshuset. Det blir ju så när det är snö ena dagen, regn andra och sedan iskallt den tredje. Marken blir till en isbana och löpardojjorna håller inte riktigt måttet. Visst gjorde smällen ont, men det var först när Emma frågade "Vad har du gjort på knät?! Det är ju ett köttsår!" som jag insåg att det faktiskt hade blivit ett litet hål i löpartightsen och ett lite större hål i mitt knä. Kul. Inte ens ett mesigt skrapsår, utan typ två stycken jack. Så fick tejpa ihop mig med lite plåster och coachtejp och se ut som en krigssoldat när jag kutade som en iller på handbollsplan!

Ska nog ta och hitta på något vettigt nu för jag har inte gjort något produktivt alls.. och det ger mig gruvligt dåligt samvete. Har ju ett gäng läxor som bör fixas och göras klara, men jag är alldeles för lat. Eller är jag? Nä, jag kanske ska ta mig i kragen och skriva klart labbrapporterna istället för att klaga på alla idiotiska läxor här på bloggen och tråka ut de (få) läsare som jag faktiskt har!


Update 21.57:
Hemma i stan. Lånade mormors bil och for hit tillsammans med syster. Tjockade i oss ännu mer onyttig mat och jag kan numera rulla mellan husets alla rum. Kalas. Har ännu inte tagit mig i kragen för att göra läxor. Är så trött. Men jag vet ju att jag måste och att högen bara blir större och större om jag inte börjar. I stället har jag tittat på en länk som en vän la upp på Facebook, en bloggerska som hade gjort en otroligt hemsk youtube film.. där hon säger att hon "bara vill knulla" etc. I och med denna film var jag tvungen att kika in på hennes blogg och har aldrig blivit så förbannat rädd i hela mitt liv. Stackars människa. Stackars, stackars lilla människa. Men hon trivs med sig själv och det är väl det som är bra. Det spelar ingen roll vad andra tycker om henne, att jag tycker synd om henne för att hon beter sig som hon gör, skriver som hon gör och säger som hon gör. Det spelar ingen roll hur mycket jag kritiserar henne, eller ens vad jag skulle säga om henne, hon trivs som hon är. Hon påstår sig vara "Sveriges vackraste".. ja, asså. Vissa har självförtroende, andra inte. Vissa lever i en fantasivärld, andra gör det inte. Vissa vet vad "humble" betyder, medan andra inte gör det. Vi är alla så olika och det är tur. För tänk om alla skulle vara som henne. Eller alla som mig. Kritikkritik.

Denna urusla bild påminner mig om att jag ska ta och börja fotografera en massa igen.
Jag har ju ändå min älskade kamera, bör använda den oftare! Bilderna blir ju så mycket
bättre.

Skjuta upp, skjuta fram, senare. Forgive me John, I won't be able to send you my written task of the Cultural Option tonight, because I have lost my paper with the corrections. I will look for it tomorrow. I promise. Ja, så är det. Det är som att leta efter en nål i en höstack. Jag vet att pappret finns här någonstans, men jag har ingen aning om var och här finns det så gruvligt mycket papper. Jag orkar inte leta. Är otroligt trött efter en stressig dag. Vaknade 7.30, börjar skolan 8.00 och på något mystiskt vis lyckas jag vara på skolan påklädd och tandborstad 2 minuter i åtta. Magi kallas det. Spöktransferens enligt Harry Potter. Tyvärr är inte jag magisk.

Om en liten pyttestund ska jag skjutsa min mor till Odd och efter det så kommer Scen och teknik hem till mig för en mysig kväll tillsammans. Den kommer spenderas med en massa onyttigheter och därför kommer jag inte orka springa någonting alls imorgon på matchen. Fett och socker, en massiv mage, och så kommer jag dö efter två-tre anfall. Skulle vara gruvligt pinsamt.

Cross my fingers, att jag inte kommer få vinterkräkssjukan också! Den går runt, runt på skolan just nu och det har jag absolut ingen lust med. Har lite huvudvärk nu.. men det tillhör ju inte de symptom som är karaktäristiska för kräkis! Så jag kan vara lugn (pepparpeppartaiträ!).

Jag sitter här.. funderar på det röriga inlägget som hastigt skrevs igår och på hur jag har lyckats få ihop tio sidor till min matte portfolio. Lyssnar på Harry Potter and the Half-blood Prince, är trött och ska nog snart börja med biologirapporten innan jag tar cykeln till Pettersberg för att träna lite.

Tänker på hur vi säger att tiden går fort.. men egentligen går ju tiden exakt lika långsamt/snabbt hela tiden. Vi har varken mer eller mindre tid, ändå känns det som att tiden går så himla fort när man inte vill att den ska det. Snart är det exams, men vad är definitionen på snart? Jag kan till exempel säga att "jag kommer snart", men vad menar jag med "snart"? Mitt snart är troligtvis inte detsamma som för dig, min tidsuppfattning skiljer sig nog från alla andras. Vad vissa upplever som långsamt upplever jag som snabbt. Vad vissa upplever som snabbt upplever jag som långsamt. Strax, snart, senare, om en stund. Tidsuppfattning. Tidsbegrepp. Abstrakta och med ingen specifik definition, förutom distinkta skillnader i ordens betydelse: snart är före senare, om en stund innefattar en längre väntan än strax. Distinkta skillnader som inte reflekteras över, som kanske inte alls har någon betydelse, men som i vissa sammanhang kan vara livsavgörande. Senare. Hade jag gjort det senare. Jag ska göra det snart. Men, om jag inte hade gjort det då, hade jag någonsin gjort det senare? Om jag ska göra det snart, betyder det om ett år, eller kanske två eller bara en vecka? Det är dessa begrepp som gör att jag skjuter upp saker och ting. Jag gör det strax, om en liten stund, senare, snart. Inte nu. Men snart.

Om cirka 15 veckor börjar mina exams. Det är snart för mig, men för någon som inte ska ta dessa prov är det inte snart, det är långt fram i framtiden. Tolkning. Hur vi förstår och tolkar information. Det skiljer sig. Det är individuellt. Precis som allting annat.

Update 22.09:
Nu är det senare. Jag har haft en urjobbig men super skön träning. Jag har tagit mig ett bad. Jag sitter med en Kalle Anka och jag orkar inte tänka. Jag orkar inte skriva om "Sensory Perception", om periferiseendet och om män har sämre än kvinnor. Jag orkar inte skriva en logisk introduktion följt av material, metod, data, slutsats och evaluering. Jag är lat. Jag vet ju att allt blir så mycket bättre när jag är klar, när jag har tagit mig i kragen och bara.. gjort det. Men den senaste tiden har jag förändrats. Jag har blivit en fena på att skjuta upp saker och ting, jag har blivit klockren på att hitta på andra ting som faktiskt inte är så mycket roligare än läxorna.
Jag ska finna en bild till tumblr --> http://myrornaskrig.tumblr.com och sedan ska jag skriva. Skriva tills det är klart.

Det var du och jag mot världen. Nu är det bara jag.
And I'm fighting strong.

 

/A

Dagen bestod av en tidig uppstigning för att fara till TOK lektionen som började klockan åtta på morgonen. Efter det väntade en gruvligt lång håltimme fram till biologin som började runt 13.50. Lång väntan och lite arbete blev gjort, men lektionen var nästan värd att vänta på. Vi håller nu på med Neurobiology - alltså hjärnan, vilket är ett mycket intressant ämne. Idag skulle vi testa vilken hjärnhalva som var mest dominant hos oss. Den ena fick ett facit framför sig medan den andra fick sex olika test varav tre av testen bestod av kompasser och prickar och de tre resterande prickar och ord. Det hela gick ut på att göra var och ett av testen, säga väderstrecken åt vilket håll prickarna fanns eller var texten var (det stod till exempel nord, när det skulle vara söder), på tid. När bägge hade slutfört testet så räknade vi ihop, var och en för sig, alla tider för prickar och sedan alla tider för text. Summan av text tiden delades sedan med summan av prick tiden och resultatet för mig blev 1.11. Ju närmare 1 man hade desto mer "dubbel" är man, vilket betyder att varken höger- eller vänster hjärnhalva dominerar mer än den andre. Visst lutar jag kanske lite mer åt det ena hållet, men jag kan hålla med om att jag är lite av båda.

Vänster: Skrivet språk, skicklig med nummer, reson/logik, lycka, talat språk, skicklig i naturkunskap, högerhänt.

Höger: Insikt, duktig med 3-D former, ledsamhet, fantasi, konstnärlig, musikalisk, vänsterhänt.

Jag måste erkänna att jag kan hålla med om att jag är styrd av båda, jag är stökig som en konstnär samtidigt som jag är perfektionist, språket är något som jag behärskar och har lätt för, min fantasi är livlig, jag fotograferar, jag är logisk och mer av en naturvetare än samare, jag är dessutom högerhänt.
Hur som haver är det en sak som får mig att tro att jag faktiskt är mer av en mix än en den ena, en den andra, det är att när jag knäpper mina händer så hamnar vänster tummen över, fastän jag är högerhänt. Det vanligaste är att det blir tvärtom, men för mig fungerar inte det alls.

Hjärna, gärna.

/A

Innan jag börjar halvt procrastinate, titta på en film och samtidigt göra läxor tänkte jag bara säga att Ekberg spelade helt underbart och att jag önskar jag kunde skruva som honom. Sverige vann matchen mot Tjeckien och jag är nöjd. Jag är också nöjd över att jag klarade av att göra klart ekonomin i skolan och halvt som halvt börja lite på biologirapporten. Men vad är det för intressant att höra om min mängd läxor som överskrider den mänskliga förmågan eller att hela min familj nyss började bråka. Syrran sprang upp, sur som ett bi på sitt rum, mamma sprang gråtandes ner i källaren och jag sitter just nu i hallen.. ett ord, en mening och hela världen går under. Alla blir sura, ledsna och börjar skrika och bråka...

Det var inte meningen att blogginlägget skulle handla om det där. Det var inte meningen att det skulle bli bråk mitt i allt. Det var meningen att alla vägar skulle vara kopplade till hela världen. Att min väg, utanför mitt hus, leder till en annan del av världen. Inte att världen rasar samman. Inte om ledsamheter. Inte om bråk. Utan om den gemenskap som vi har, alla världens länder, alla världens människor. Trots allt så härstammar vi ju alla från världens mitt, Afrika. Då de första människoliknande arterna evolverade och sedan emigrerade åt olika håll. För att sedan bli en ny art, i olika former, färg och med olika syn på högre makter, levnadssätt, kultur. För att bli egna folkslag, människor. Individer. Från en och samma, till en annan. Från mitt hus till ditt. Vägar må ha återvändsgränder, men inte alla ändar av vägen tar slut, den kan gå i flera riktningar, fortsätta. Länge, väl. Tills en ny kultur möts. Tills olikheter möts.

Jag orkar inte höra gråt. Jag orkar inte. Det går sönder inom mig. Jag orkar inte att min syster börjar bli tonåring och inte tål någon runt om sig. Jag hatar att vara en modern familj. Dator och tv. Träningar. Skilda scheman. Gemenskapen som fanns förr, finns inte längre. Vi sitter var och en vid varsin dator. Tänker på vårt. Umgås inte. Är egoistiska. Tål inte varandra. Bråkar. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte sitta vid datorn hela tiden. Jag vill inte höra gråt. Jag vill inte vara instängd på mitt rum för att göra läxor. Men den moderna familjen.. är den egentligen en familj? Visst, vi delar gener, bor under samma tak.. blodsbundna. Men är det tillräckligt för att klassas som en familj? Jag vet inte. Jag ger upp.

/A

Hemma från Strängnäs med en lindad fot. Kalas att förlora match och göra illa foten med bara sju minuter kvar, men tack och lov finns det ju adrenalin som gör att man kan spela de sista minutrarna! Ska nu istället försöka lägga lite energi på franska läxan som är till imorgon och annat sådant där kul som man kan ha i läxa.

Har insett att jag inte skriver något vettigt på bloggen längre. Tankarna vimlar runt och jag har som vanligt tusen funderingar.. men det finns liksom ingen som jag kan greppa tag i och som är tillräckligt intressant för att skriva om. Den enda nya upptäckten som jag gjorde igår var att när man får blodsockerfall så drar pupillera ihop sig och sedan när man är på väg tillbaka från detta yra tillstånd så vidgas de rätt så rejält. Efter denna vidgning går de tillbaka till normal storlek och kanske är det därför som man får ont i ögonen strax efteråt? Eller, så är det i alla fall för mig.. och fråga mig inte hur jag lyckades se det här med pupillerna.. jag ställde mig alldeles för snabbt framför en spegel, skymtade ögonen genom den suddiga blicken och såg en skillnad. Satte mig ner och testade samma sak igen, med mer fokus på ögonen.. och minsann, fanns där inte en skillnad? Dock ska jag ju vara ärlig och säga att det inte finns några vetenskapliga belägg för detta och att jag kan ha sett totalt fel eftersom man inte ser så bra under dessa "anfall". Aja. Spekulationer leder ingen vart och Sverige spelade lika mot Makedonien. Kaos. Det blir ingen bild!

/A

Är hemma hos far min. Fick för en timma sedan veta att jag imorgon ska spela match. Funderar på att ta fram mitt mattepapper för att börja på den sista IA och är i valet och kvalet om jag samtidigt ska hämta mina hörlurar för att lyssna på en ljudbok eller Toddlers and Tiaras. Toddlers and Tiaras är ett ganska udda program: det handlar om sköhetstävlingar, deras mammor och barnen som tävlar. De yngsta är i princip nyföddda och där är femåringar som ser ut som dockor i sina klänningar och sitt 20kg smink. Helt otroligt egentligen, att mammorna spray-tan och sminkar sina små döttrar, oftast från att de kan hålla huvudet upprätt själva.

En stressad tjej ska ta sig i kragen och få lite arbete uträttat. Hade tänkt dela med mig av en sjukt intressant tanke som jag fick igår kväll/natt när jag låg i sängen och skulle sova... Tyvärr har jag glömt bort vad den handlade om..

Det har varit hektiskt, mycket skrivande  och fullt upp den första veckan i skolan. Två uppsatser är inlämnade, två uppsatser med så mycket tankar och teorier bakom, två uppsatser som tagit lång tid att skriva. Tyvärr blev det ett uppbrott i skrivandet när mormor firades på fin restaurang på torsdagskvällen. Det var mycket trevligt, mycket mat och jag rullade i princip hemåt. Fast vad gör man inte för sin kära familj, när det är födelsedagar som firas!

Idag är det fredagen den 13. Jag har hjärtesorg, sömndruckna ögon och så sjukt mycket tankar snurrandes i mitt huvud. Otursdagen gjorde vad den skulle och lämnade mig med ett blödande hjärta, men det är så. Det är så det funkar. Livet är ingen cirkel, livet går inte runt och runt, utan där finns ändar. Början är födseln och målet med livet är döden. Ja, målet med livet är döden, men det är resan dit som man gör till den bästa. Jag vet att det finns många där som drömmer och önskar att de skulle kunna leva för alltid, eller till och med resa i tiden, men jag tror nog att jag anser att det är resan mot döden som gör livet värt att leva. Om jag upplever, ser, upptäcker och tar del av alla de saker jag vill testa under min livstid kommer inte jag vara besviken då jag ligger på min dödsbädd. Det är bättre att ångra någonting man inte gjorde än någonting man gjorde, för om man inte gjorde det så kommer man mest troligt att ångra att man aldrig tog chansen. Självklart handlar livets resa om en massa val, vägskäl, både rätt och fel, men om man följer sitt hjärta för stunden, tar chansen så kommer det att komma nya val där man kan rätta till sina fel.

Ett val betyder att välja bort någonting annat, men hjärnan gör ditt val 6 sekunder innan du ens är medveten om att ett beslut har tagits, detta måste ju då betyda att det är det som du innerst inne vill? Om det nu är någonting som ditt undermedvetna vill att du ska göra så måste det ju vara bra för stunden, vilket indikerar att det valet du gjorde var rätt. Skulle det nu mot förmodan visa sig vara fel val och det andra hade givit dig mer, så bör du inte gråta över spilld mjölk, du gjorde rätt val, du följde dina innersta tankar. Du fick en ny livserfarenhet och kan därmed lägga till detta på din resa emot allas vårt gemensamma mål, döden. Döden med så negativa konnotationer kanske bara är sluthållplatsen för en lång och underbar resa? Men vi är ju alla mänskliga:

"Jag tror att den bästa definitionen på människan lyder; otacksam tvåbent varelse." - Fjodor Dostojevskij

Jag är bara en ibland flera tusen.

/A

Dagen har varit lagom produktiv. Att börja åtta, ha information en halvtimme och börja nästa lektion 13.50, det fick minsann bli en tur hem däremellan för att skriva lite på extended essay som ska in på fredag. Första dagen i skolan och jag har redan två inlämningar fredag och sammanlagt tre nästa vecka, det artar sig alla redan! Men imorgon har jag minsann bara en lektion så det är lugnt, får ta hela dagen till att arbeta.

Känns bra det här, rutiner. Skola, läxor, träna, läxor, sova. Varje dag. Eller i alla fall måndag, tisdag, onsdag och torsdag. Men jag ska inte klaga, jag måste få igen flåset såhär efter den långdragna förkylningen.

Jag vet att jag har klagat otroligt mycket på IB och hur jobbigt det är, att jag inte förstår varför jag valde det.. men jag måste medge att programmet faktiskt givit mig så otroligt mycket. Man tänker mer, djupare och kan sätta saker i sammanhang. Man börjar fundera på varför saker och ting är som de är och varför de inte är på andra vis.
Min senaste diskussion till exempel, den handlade om människan, hur vi ofta tänker att världen är för komplicerad att förstå, att vår hjärna inte har den fulla kapaciteten till att förstå. Visserligen tror jag att världen kommer gå under den dag då vi förstår allting, vår hjärna, världen och allt som hör till, men det jag vill komma till är att vi kanske bara gör allting för komplex. Det kanske inte är så svårt som vi försöker få det till att vara. Människan har en förmåga att överarbeta, övertänka problem för att finna lösningar. När vi löser mattetal, ofta är våra uträkningar utvidgade och komplexa, tills vi finner svaret, när vi har svaret och gåtan kan vi hitta en "short hand version", en förkortning. Vi försvårar de problem som vi tar till oss, tills vi finner en lösning, när lösningen sedan är funnen så hittar vi en genväg som, om vi tagit den först, hade gett oss svaret fortare. Vi ser inte det enkla, det simpla runt om oss. Vi ser det komplexa i det hela. Att övertänka är en mänsklig svaghet.

Trött som en tok efter en kylig dag i Stockholm. For dit med 8.05 tåget tillsammans med min gravida moster, mormor, mamma och syster. Det var meningen att vi skulle shoppa, men jag kom inte hem med någonting nytt alls, istället fick jag gå och bära på massa andra kassar då det storhandlades på Panduro Hobby. Ont i axlar och kropp, mätt som en uppsvullen ballong och lyssnar på A Fine Frenzy. Har skrivit till och fixat lite på min fina ToK uppsats också, är så gått som klar, bara den där förbaskade slutklämmen som jag inte får till! Sedan har jag precis börjat få nervösa sammanbrott över extended essay som jag tidigare lugnt och metodiskt skjutit upp eftersom inlämningsdatumet inte var nära i framtiden. Men som tidigare sagt, jag är en ofullständig man, det är inte meningen att jag ska klara allt.

Imorgon drar skolan igång. Känns värt att börja klockan åtta för att få lite information och inte ha lektion igen förens på eftermiddagen. Tre lektioner. Så himlans roligt! Tur att man har läxor som man faktiskt kan ta och arbeta med.

Ska inte vara filosof idag. Har fått alldeles tillräckligt av den varan genom att skriva ToK. Istället tänker jag lägga mig i min säng, antingen tillsammans med en god bok (Ondskan - skoluppgift) eller mitt kära Sudoku. Jag måste säga att jag artar mig otroligt väl när det kommer till lösandet av sådana där klurigheter, jag tror minsann att hjärnkapaciteten ökar! Kanske till och med jag kan anses som smart för en gångs skull, efter att jag har löst dem alla?

We fought a silent war, in the hardware store
and the air was thick as paint
Though I carried it on, I knew that I was wrong
But I fight when I'm afraid

 

/A

Min hjärna blöder. Efter typ tre timmars skrivande på en ToK uppsats som innehar titeln "What is it about theories in the human sciences and natural sciences that makes them convincing?" och som handlar om "To what extent does the scientific process use perception and reasoning to make convincing theories in natural- and human sciences?". Det är gruvligt komplicerat och tankegångarna går runt runt utan att se något slut, utan att se en rödtråd som kan binda samman hela uppsatsen och därav ge mig ett bra betyg. Det är glasklart att naturvetenskap använder sig av den vetenskapliga metoden: observation, hypotes, experiment, mätningar, upprepning, anförande, lagar och teorier och därefter applicerar reson och logik till alla uträkningar och nummer som kommer från mätningarna för att applicera en relevant teori som inte kan motbevisas. Medan den humanistiska läran istället använder den vetenskapliga metoden för att framkalla vettig statistik som sedan kan analyseras av en historiker eller analytiker, och därav dra slutsatser, för en teori, som ibland behöver backas upp av perception i form av till exempel ett ögonvittne...
Jag känner nog att den promenad jag tog i morse skulle ha tagits nu istället, då tankarna måste samlas och bilda den röda tråd som inte existerar. Men jag ska se det från den ljusa sidan... några ord till, ett sammanhang och en bra avslutning, sedan är jag klar och behöver ej längre spekulera i varför vissa teorier är övertygande, varför jag tror på det och det, men inte det.

1114 ord. Det är bara en bråkdel av vad som ska skrivas, bör skrivas och vad som redan borde ha skrivits. Det är bara en uppsats av flera. Det är bara några ord i mängden. Jag tar en paus. Jag står still. Och de mest underbara toner spelas upp för mitt inre. ♥

/A

Det är natt. Jag är oförskämt trött. Mina ben gör ont efter att ha spelat min första match för i år efter en längre tids förkylning. Förlust, två avbytar, ingen riktig målis och en strulande axel. Kalas helt enkelt. Nu har jag lagt mig i min säng, satt på Teskedsgumman och planerar att släcka ner datorn och istället stifta mig ännu mer bekantskap med de Sudokus som jag har ägnat mig åt ikväll. Underbart.

Faschinerande det här att vara ensam. Man tänker så mycket, funderar, spekulerar, undrar. Hur kommer det sig att jag är jag? Att jag sitter här och skriver just nu, att just jag, min själ, jaget, är medveten om vad jag gör, tänker och skriver. Hur det finns ett du och ett jag. Hur alla andra är du medan jag är jag, men för dig är inte jag jag, utan för dig är jag du och du är jag. Men den här skillnaden, mellan du och jag. Jag är ju både jag och du, men i två olika perspektiv. Är jag fortfarande den samma när jag är du? Eller blir man någon annan när man är jag, tillskillnad från att vara du? Jag har svårt att tro att någon kommer att lösa svaret på den omöjliga gåtan och därför, så att jag ska få sova, nöjer jag mig med att acceptera att jag är någon. Alla är någon. Spelar ingen roll om det är jag eller du, men man är någon. Han, hon, jag, du och någon. Det är vi. Det har vi gemensamt, alla människor, vi är någon. Vare sig vi är vita, svarta, gula, röda, gröna, bruna eller blå. Vi är någon och vår bakgrund spelar ingen roll, för alla klassas inom kategorin någon.

Det är inte du och jag, det är jag. Det är inte två, det är en.
Det är inte vi, det är du, ensam, stark.

 

/A

Att skjuta upp saker är någonting som människor är så otroligt bra på. Jag är suverän på det och det stör mig så himla mycket. Varför inte bara ta sig i kragen och få det som måste göras klart istället för att lägga allting på hög och sedan ha miljontals arbeten som måste bli klara på en och samma gång. Det är så otroligt onödigt. Finns heller ingen anledning till det. Men som Aristoteles ansåg mig vara är jag en ofullständig man, jag är en ofullständig människa. Den fullständiga människan är en man. Det är väl därför det heter "mankind" på engelska, vilket ordagrant bör betyda man-sort. Men är män bättre på att planera och inte skjuta upp? Jag tvivlar. Jag tror snarare att det är individuellt, mentalt, från människa till människa och har ingenting med kön att göra. Vilket i stort sätt gör människan till en ofullkomlig varelse. Enligt gudatro måste ju detta stämma, att människan inte är fulländad, inte perfekt, helt enkelt ofullkomlig eftersom gud är perfektion. Om människan vore perfekt skulle ingen tro på en övre herre, en makt som står högre än någonting annat. Men om denne skapare av denna jord är perfekt.. varför har han då skapat krig? Är det för att där ska finnas kontraster: kärlek - hat, lycka - olycka, svart - vitt.

Jag blev otroligt förvånad idag när jag loggade in här på blogg.se eftersom jag hade fått en kommentar. En kommentar från en kille som ska börja på TolkS. Måste erkänna att det gjorde mig lite glad, eftersom det betyder att där finns några (även om det är av misstag) som läser min blogg och de minst sagt urartade tankarna och ofullkommliga inlägg som jag skriver. Men oroa er inte, många gånger förstår jag inte själv vad jag menar, tänker och skriver. Men vad gör det. Detta är cybervärlden. Vad är äkta och vad är på låtsas? Det finns ingen som vet.

Att vara komplett är inget att sträva efter. För du kommer aldrig vara
perfekt förens du accepterar dig själv.

 

/A

Rensat ut lite i garderoben, är alldeles för dålig på sådant där, även om jag vet att jag aldrig kommer använda det så får det minsann stanna.. men lite skit fick lyckan att fara ut!

Jag låg och tänkte lite igår natt... innan jag somnade. På människan. På djuren. Vi tillhör ju samma kungarike: animalia. Vi är uppbyggda på samma sätt, med flera celler ihopsatta, celler som, till skillnad från plantor, inte har en cellvägg. Våra celler har därför ingen fixerad form, utan kan ändra sig, medan plantornas cellväggar gör deras celler fasta och i enbart en form, dock är oftast animalia cellen rund. Det är en likhet. En likhet mellan människa och djur. Mellan alla djur och arten Homo sapiens. Men.. kan en myra vara otrogen mot en annan myra? Kan en elefant ljuga för en annan elefant? Tvivelaktigt. Vad skulle de tjäna på det hela? Djur är formade, de har evolverat till att överleva naturkatastrofer, finna mat, finna en partner och få ungar. Förut var det detsamma för människan, men nu.. Vad som skiljer oss från djuren är att vi kan ljuga, vi kan vara elaka och vi är medvetna om detta, vi väljer det. Vi kan även ändra på verkligheten med hjälp av alkohol och droger. Vi behöver inte se det som finns runt omkring oss, vi kan ändra på vårt eget utseende, smink, hårfärg, vi behöver inte uppleva verkligheten. Men ett djur måste det. Ett djur måste uppleva verkligheten, ett djur kan inte ändra sitt perspektiv som den ser världen ur. Det kan människan. Gör det oss övermäktiga, bättre och starkare? Eller bara svagare och räddare?

Så, skulle man kunna säga att människan är övermäktig och starkast av alla levande varelser eller är det bara en feg art som inte klarar av att se verkligheten som den är? Evolutionen. Vi har evolverat, formats av omvärlden och blivit såhär. För oss krävs detta för att vi ska kunna överleva och må bra. Vi är lite mer komplexa än djuren, vi klarar inte bara naturen, vi behöver hus, teknologi, forskning och allt som hör till. Men många vågar inte se verkligheten utan byter perspektiv genom alkohol, en hyfsat accepterad drog, som påverkar vårat nervsystem. Signalerna till hjärnan. Ändrar känslor, syn, balans, tankar.

Definition verklighet: non-existing.

/A

Det finns en anledning till att en normal människa inte väljer IB. Inte nog med att det är kämpigt, jobbigt och svårt, för mig i princip omöjligt, så ligger det just nu ett 20 tal böcker och minst tusen papper utspridda på mitt golv. Det är kaos. Jag brukar ha ordning. Ordning på böcker, planering, arbeten, livet och allt som hör till. Numera har jag inte koll på någonting alls. Men det kanske är bra ibland, att lätta upp, mista all kontroll och ta nya tag igen. Det kanske bara gynnar ens personlighet och får en att växa. Fast.. det känns redigt jobbigt att börja sortera alla papper, måste ju erkännas.

Vibrerande mobil. Sms. Lågt batteri. Jag vet, jag bör inte säga någonting, men det är skamligt, jag är skamlig som tillhör ungdomen som sitter fastklistrad vid TV/dator mest hela tiden och har mobilen med mig vart jag än går. Aldrig kan man vara utan, man måste hela tiden vara ett knapptryck bort, en vibrerande, en pipande, en signal bort, så att vem som helst kan få tag på en. Människan idag kan inte vara ensam. Inte alls. De som säger att de älskar att vara ensamma, men sätter lurarna i öronen och lyssnar på musik, de är inte ensamma. De har sällskap av toner. Många vågar inte vara med sig själva i tystnaden. Utan ljud. Utan musik. Utan mobil eller dator. Alltid ska där finnas någonting, nära till hands. Hur klarade man sig förr? Utan ljudfiler i telefonen. Utan ens en telefon? Troligtvis mycket bättre än vad vi gör idag.

Sitter här och filosoferar, funderar, tänker och undrar: vad ska jag göra med mitt liv i framtiden? Svaret är fortfarande jag vet inte.. men snart tar jag ju studenten, vad händer efteråt? Jag vet inte alls varför, men nu på senare tid har jag fått en sådan himla lust att fara till Indien. Se hur det är där liksom. Så ett alternativ skulle självfallet vara att resa. Tyvärr lever vi i en materialistisk värld där allting kostar pengar, så för att resa krävs det ett kapital som jag inte besitter. Därför skulle ett annat förslag vara att jobba utomlands tillsammans med några kompisar (finns en del intresserade), bara för ett tag och tjäna gruvligt med cash. Men då gäller det att finna en billig lägenhet och ett toppen bra jobb där man faktiskt kan trivas. Ska nog fundera lite mer på det där (!). Sedan så har vi det tredje alternativet, som handlar om att fortsätta med studierna.. problemet i detta är att jag inte har den bleksaste aning om vad jag vill arbeta med i framtiden. Inte en endaste liten aning. Men det finns en utbildning, som faktiskt är kort, och som pappa rekommenderar.. som dessutom jag och en kompis (helt random) skakade hand på att vi skulle dra till tillsammans. Den ligger i Uppsala. Tolkskolan. Man lär sig språk, såsom arabsika eller ryska. Man lär sig det flytande på två år. Det är väldigt tuffa krav och man måste ha ett otroligt språköra. Kanske skulle det vara att ta sig vatten över huvudet? Men ack vad många dörrar till andra länder och intressanta arbeten denna skola skulle öppna. Frågan är bara om jag är "cut for it", om jag skulle klara det och lyckas med det hela. Jag vet inte.

Spekulationer. Drömmar. Fantasier. När man bara har sig själv att tänka på finns det så många alternativ. För en person som avskyr att välja hade det varit så mycket bättre om valen gjordes åt mig. Men jag antar.. att i slutändan, kommer alla val vara de rätta. Även om det kanske inte känns så just för stunden kommer de att vara perfekta. I slutändan.

 

 

Nytt år, nya möjligheter! 2012 har börjat, året som sägs bli jordens undergång. Året då jag tar studenten, då jag har mina hemska exams.
Sitter och önskar mig en supervarm underbar resa utomlands... Så om det finns någon snäll själ där ute som antingen vill resa med mig eller möjligtvis ge mig en resa.. säg till! I'm up for it. Skulle vara gruvligt nice att ta en tur till Indien! Prima rice and curry + Dr. Bombay. Kaos. Men till värmen ska jag fara. Inom en snar framtid. Hoppas jag.

Okej. Inte ett okej inlägg. Gruvligt dåligt. Menmen. Nytt år.. Jag försöker få till min ee, men det går inte så vidare värst bra!

Ha det.

Update 23.41:
Första träningen efter en gruvlig förkylning... axlarna gör ont men annars känns det bra. Ska bli skönt att komma igång igen, då kanske jag orkar fokusera på skolarbetet!
Känns också redigt skojigt att min kära sms-buddy har gått och lagt sig, men vad gör det, jag sitter ju och tittar på Awkward som tyvärr laggar sönder just nu!
Inte speciellt kul när läggdags börjar närma sig. Godnatt.

/A