Oj, det urartar

Det är natt. Jag är oförskämt trött. Mina ben gör ont efter att ha spelat min första match för i år efter en längre tids förkylning. Förlust, två avbytar, ingen riktig målis och en strulande axel. Kalas helt enkelt. Nu har jag lagt mig i min säng, satt på Teskedsgumman och planerar att släcka ner datorn och istället stifta mig ännu mer bekantskap med de Sudokus som jag har ägnat mig åt ikväll. Underbart.

Faschinerande det här att vara ensam. Man tänker så mycket, funderar, spekulerar, undrar. Hur kommer det sig att jag är jag? Att jag sitter här och skriver just nu, att just jag, min själ, jaget, är medveten om vad jag gör, tänker och skriver. Hur det finns ett du och ett jag. Hur alla andra är du medan jag är jag, men för dig är inte jag jag, utan för dig är jag du och du är jag. Men den här skillnaden, mellan du och jag. Jag är ju både jag och du, men i två olika perspektiv. Är jag fortfarande den samma när jag är du? Eller blir man någon annan när man är jag, tillskillnad från att vara du? Jag har svårt att tro att någon kommer att lösa svaret på den omöjliga gåtan och därför, så att jag ska få sova, nöjer jag mig med att acceptera att jag är någon. Alla är någon. Spelar ingen roll om det är jag eller du, men man är någon. Han, hon, jag, du och någon. Det är vi. Det har vi gemensamt, alla människor, vi är någon. Vare sig vi är vita, svarta, gula, röda, gröna, bruna eller blå. Vi är någon och vår bakgrund spelar ingen roll, för alla klassas inom kategorin någon.

Det är inte du och jag, det är jag. Det är inte två, det är en.
Det är inte vi, det är du, ensam, stark.

 

/A