Oj, det urartar

Fick just lite panik när jag loggade in här på blogg.se och insåg att de ändrat hela alltet. Blev genast mycket mer komplicerat att lägga upp inlägg, men man lär sig väl i sinom tid.
I vilket fall som helst var det minsann midsommar i fredags. Det firades på Nornäset med stång, sång, dans, krocket, mat och dryck. Helt okej måste jag väl säga tills vissa av de äldre ballade ur totalt. Visserligen låg medelåldern på cirkus 37 så det säger väl en del! Sov uruselt midsommar natten, det var kaos överallt och en massa snarkningar. Dessutom har jag dragit på mig en förkylning. Inte nog med det så vaknade jag upp med ett finger i klass med en gurka. Enormt svullet var det och jag vet inte riktigt varför. Första tanken var väl att jag har blivit biten av någonting. Mer än 24 timmar senare sitter jag fortfarande med ett svullet finger, rinnande näsa och lock för öronen. Livet kunde vara lite bättre med andra ord, men jag ska inte klaga allt för mycket.

Kände mig rätt så sunkig förut men efter en dusch känns allting redan lite bättre. Bara kläderna som saknas och sedan är allting prima! Imorgon börjar en ny dag, på tisdag bär det återigen ut till landet för att förbereda inför seglarlägret som börjar onsdag. Känns helt okej, bara jag slipper bada så!

Ska börja använda kameran oftare så att jag kan bjuda på finfina bilder! Just nu har jag bara ett gäng i telefonen men kvaliteten är inte den bästa! Därför avvaktar jag med bild just nu, för jag är så förbaskat lat.. och ogillar den nya designen på websiten.. inte helt okej!

/A

Har arbetat på Pralinen, cyklat till träningen på pappas gamla militärhoj, halsen svider som där bodde en pissmyra och nu sitter jag framför datorn med tvn på och lyssnar till Not another teen movie. Hörde nyss att jag fick ett sms men har inte den blekaste var jag har lagt telefonen så får ta mig en skattjakts tur i rummet. Första smset på forever liksom så jag har lagt av mig med att vara bunden till min tele. Känns bra. Och just nu känner jag mig som en sådan där uppblåst city tjej från Stockholm som försöker snacka inne"talket" och vara frän. Men det är ju inte jag, jag är ju en liten mes.

Jag har världens otur just nu, förstår inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna denna. Mina nya converse är trasiga alla redan, mina älskade Svampbob lurar har även de gått sönder (den mjuka saken har lossnat).. känns som jag redan har skrivit detta?
Men att vara nanny till kusinen gör livet glatt igen. Att bebisar kan vara så söta!? Fast om jag ska vara helt ärlig så gillar jag dem bara så länge de är tysta.

Är det bara jag som har funderat på den där kaffe reklamen där den stackars lilla vovven får springa helt åt skogen för att hitta bollen, så långt att han får träffa enorma elefanter? Jag mår dåligt av den. Visst den ska visa på de smaker som kaffet erbjuder, det exotiska. Hur en Svensson kan uppleva tropikerna och det exotiska i hemmet, två skilda världar liksom.. men.. nej! Hunden ser helt förskrämd ut. Elefanterna är enorma. Det regnar. Det är mörkt. Det för tankarna tillbaka till Dumbo. Vilket är den allra mest gotiska Disney film jag någonsin har sett. Inte är den dålig inte, men den är mörk. Där finns budskap som inte barn tänker på men om man skulle se dem igen ser och inte förstår att de kan visa. Vad är moralen i Dumbo? Försöker den vara vettig och skrämma iväg barnen från alkohol och droger? De där rosa och rutiga elefanterna är förbaskat läskiga måste jag ju säga.. och då tycker jag ändå om elefanter. Jag vet inte riktigt. Skulle man kunna kalla många av de äldre Disney produktionerna för fabler? De är moralkakor. Historier, med talande djur. Definition fable: a short story, typically with animals as characters, conveying a moral. Okej, det faller på "short story". Men annars är det mycket likt. Så Lejon Kungen, Dumbo, Micke och Molle, Björn Bröder och alla de andra.. är de fabler? Alla innefattar gömda moralkakor som barn inte tänker på men som man senare i livet ser som självklara. Ska spekulera mer någon annan gång då jag kan låta mina tankar följa ett strukturerat spår...

/A

Att uppdatera en blogg är mer krävande än vad man kan tro. På senaste tiden har jag heller inte suttit vid datorn och därför har det inte varit naturligt att skriva. Istället har jag tränat, tagit en öl med vänner, dansat, umgåtts, mött människor, jobbat, farit till landet, varit på krogen och tittat minst två fotbollsmatcher. Det har varit stressigt, fram och tillbaka och ytterst lite sömn. Men det är livet. Fart och fläkt liksom, sådant man får vänja sig vid nu när man är vuxen och inte längre student. Kaos.

Framtiden. Jag vet inte vad som sker. Jag vill ha mina betyg, se hur det gick för mig, bara veta. Att inte veta är det värst. Så himla jobbigt. Jag och Tove har blivit antagna för att arbeta på PIP, planen att flytta till Brighton för att jobba blir allt verkligare, kanske far vi i juli, känslan av att vilja studera blir allt större. Men jag kanske har lite av en plan för den närmaste framtiden: fara till Brighton, arbeta, söka GMU till våren, mönstra och söka till TolkS. Skulle kunna fungera. Kanske.

Är för övrigt suveränt sugen på att fara till Staterna. LA och Orlando, en liten sväng till New York. Något av det. Var så freaking länge sedan sist och jag måste säga att jag saknar det. Det är fint, stort och underbart. Fatta en lägenhet där liksom. Vore livet.

Jag är trött. Ska sluta svamla. Jag känner mig som Lemony Snicket (för dem som fattar referensen)

Update 20.54:
Äter piller gånger två, borde träna, har ont i axeln och äter som en häst. Känner mig som en gruvlig cripple som har ont och väger lika mycket som en elefant. Inte okej faktiskt. Visst är det ok med lata dagar.. men det här tar fan i mig priset och är inte alls bra. Har inte tagit mig ur pyjamasen ännu, har ätit ett riktigt mål mat och resten har varit kasst och egentligen rätt äckligt, smärtstillande tabletterna hjälper bara lite, gör mest så att det bränner i axeln och armen för att sedan ge en falsk trygghet. Minsta lilla felaktiga rörelse och det känns som att leden töjer sig minst tio meter. Vilket den inte alls gör , såklart. Tror också att min telefon har valt att strejka lite idag, eller så är jag bara väldigt repulsive. Inte mycket som står rätt till just nu inte. Känner mig som den mest negativa människan on earth. Stör mig till och med på min egen svengelska. Blir galen på att jag inte kan hålla mig till ett språk, uttrycka mig grammatiskt korrekt och formulera texter som är välskrivna istället för att kasta in ord som inte ens tillhör det språk jag numera talar 90% av tiden (svenska). Kaos. Försöker ta mig an lite intressanta tankar, men inte nu för då kommer jag bara vara slanted och negativ.

/A

Sitter med öppet fönster och lyssnar på regndropparna som faller ner på altantaket. Somrigt? Jo, typiskt svensk sommar. Rätt mysigt faktiskt. Skulle ta mig till arbetsförmedlingen idag men blev inte av, borde också fara iväg till Marieberg för att hämta ut de antiinflammatoriska tabletterna som jourläkaren skrev ut till mig. Känns värt. Har inte gjort det heller. Gör ändå inte fullt lika ont nu som förut.. eller ja, vet inte, har inte rört på mig så mycket idag.

Taggar ute träning också. Missar morgondagens så det känns kalas att köra ett pass idag då träning knappast har hunnits med dessa stressfyllda dagar. Min kondition befinner sig strax under oacceptabelt så det kommer att tära på kroppen. Men vad gör man inte för hälsans skull!

Drömde massvis i natt. Drömde om stormande hav och sjöar, om stenar och klippor som hotade att döda den båt vi befann oss på. Drömde om släktingar som var med på båten om människor som har stått mig nära men som inte längre vill. Jag drömde om smärta, hån och skräck. Det var en nära döden upplevelse och vi letade efter någonting, vi svängde in i en smal kanal och detta visade sig vara båtens undergång. Vi gick på grund. Tog in vatten. Helt plötsligt var stormen borta. Båten var fortfarande på grund men vi stod på marken, utanför båten. Jag pratade med en person som sårat mig djupt. Det var panik. Kaos. Hån. Glädje och saknad. Det var förvirrande.
Jag minns det, men som vanligt är det näst intill omöjligt att sätta ord på drömmar. Att förklara dem. Man ser dem för sitt inre men det går inte att få andra att förstå. Livet. Förundran. Undermedvetna. Om man ändå förstod vad det hela betydde. Om man ändå visste.

För det var också en dröm.

/A

Satt nyss nere och tittade på TV, men det var minsann urkasst så jag tog mig upp till rummet istället. Är trött som bara den och har kalas ont i axeln. Igår var studenten och det var en lyckans dag. Det börjades med att cykla till David för champagnefrukost som började klockan 6 i mjukisbyxor, klänning, extra tröja och jeansjacka, med andra ord lager-på-lager. Väl hos honom i Sörby blev det smörgås, melon och jordgubbar, apelsin juice, lite champagne och underbara människor. Till och med vår käre klassföreståndare hade orkat sig upp för att umgås med oss. Det hölls tal, togs kort och skrattades innan det blev dags att bege sig mot skolan för att fotograferas. Först ut var vår klass och jag blev genast glad när fotografen öppnade sin mun och han talade norska. Livet. Efter gruppfotot samt det individuella gick jag och David för att hämta Johns present, sedan väntade vi. En ceremoni med blandade inslag på Frälsis för att sedan samlas en sista gång i klassrummet där utdelning av gamla bilder, sånger, Individual Orals och annat ägde rum. Efter det lite mingle mingle och ätandes av en enorm baguette samt skrivandet i allas mössor. Underbart, verkligen.

Tillslut var det dags för utspring! Visst hade vår klass tagit kort allra först, men ut sprang vi allra sist. Och eftersom uppropet sker enligt klasslistan var jag den allra sista Rudbeckstrean 2012 som sprang ut från Teknis. Därför har jag krasst gått allra längst av alla Rudbeckstreor 2012 på skolan! Och inte nog med det så skrev vi historia. Vår klass skrev verkligen Örebros historia i och med att vi är den allra första IB klassen någonsin i Örebro, Närke. Helt otroligt.

Möte med familj och vänner. Band runt halsen. Champagne, gossedjur, blommor, rosor, en nappflaska och godis. En massor av fotografier, kramar och gratulationer. Jag fick se min fina studentskylt och insåg att jag (av vad jag kunde se) var den enda med en nakenbild. Men jag gillade den. Den var himla fin. Jag spatserade stolt med den när vi gick runt stan i vår årliga parad efter den trummande orkestern. Paraden avslutades vid Svea Parken där vi hoppade upp på vårt fint dekorerade flak. "...We're making history: FIRST IB CLASS in Örebro!!!", "IB a NERD now, IB your BOSS LATER", "IB09", matematiska formler. Runt stan for vi och spred våra budskap med katastrofala högtalare. Men vi hade underbart kul. Dansade, hoppade, vinkade och bara skrattade.

Mottagningen hemma var kanoners. Släkten, god mat och underbart fina presenter. Jag är gruvligt tacksam för alla presenter, smycken som pengar. Allting var suveränt bra och jag säger återigen TACK! Tack för att ni kom, tack för att ni fanns där och tack för att ni gjorde dagen helt perfekt.

Förfest i Brickeberg med klassen. Cider, öl, champagne, whiskey, hungarisk persikoalkohol. Där fanns att välja på. Vi umgicks, talade, lekte och dansade. Vi hade det suveränt bra tills David började må katastrof. Vi alla pysslade om honom men när vi var på väg mot bussen var det mig han fick stöd av. Vattenflaska, kort och spypåse. Allting fanns med på bussen när vi åkte in till stan med sikte på Burger King. Väl där köpte Saleen en cheesburgare åt honom och han började piggna till. En sista tur med toalettringen och han mådde tillräckligt bra för att gå med oss till Frimis.
Väl i kön såg vi en annan vän bli utkastad och hemkörd. Vi tog oss in. Mötte underbara gamla 9D och jag har aldrig mått så bra som när vi var samlade. Så himla bra. Saknar dem så att det gör ont. Och glädjen i allas ögon var helt förjävla underbar. Vi dansade, nya klassen som gamla klassen. Det spelade ingen roll. Jag sprang mellan alla, hälsade på alla jag känner. Grattade alla. Skrattade.
Avslutade med att tillsammans med Niklas cykla hemåt i regnet och däcka trött, kall, nykter och blöt i min säng. Livet. Studenten. Fy fan vad vi är bra.

Även om denna dag var en av de bättre så måste jag säga att jag är nervös. Mina betyg kommer 6juli och jag vet inte om jag har klarat mig. Håller tummarna. Studenten var värt det. Nu är jag officiellt en arbetslös invånare. Får ta och göra någonting åt saken. Kanske följer med Elvira till Brighton i alla fall? Det vore banne mig livet.

För jag har i alla fall tagit studenten. HURRA!

 

/A

Facebook, Instagram, Tumblr och bloggen. Seriöst!? Vad sker med världen, varför ska jag vara så otroligt offentlig.. när jag inte ens är en offentlig person? Men jag ska vara ärlig. Det mesta är en fluga. Ibland är suget efter att skriva suveränt långa och intressanta inlägg på bloggen enorm, ibland är det att lägga upp bilder på Tumblr eller Instagram. Förr var det allra roligast att skriva häftiga statusuppdateringar på Facebook som fick minst 5 likes. Så himla ytligt. Jag är glad att jag ännu inte har fallit offer för Twitter. Jag är tveksam till att människor bryr sig om vad jag gör om dagarna, dock kan jag hålla med om att det är ytterst trevligt att kolla in andras bilder på Instagram. Men det är för att det är hipster. Det är mysigt och det är banne mig smidigt och enkelt. Men sökandet av popularitet genom att hashtagga allting man någonsin kan komma på? Nej, det är inte min grej.

Ja, alltså. Jag vill ju inte låta cynisk och negativ på något vis. Jag gillar de olika offentliga sidorna som jag är medlem på. Jag väljer var jag är mer eller mindre anonym och andra ställen där jag är som mest offentlig (Facebook). Jag gör sällan reklam för bloggen och detta i och med att den är rätt så personlig. Inte vill man att någon ska klanka ner på en bara för att man skriver någonting trivialt på en blogg. Inte är detta en provocerande blogg som Hanna Widerstedts. Nej, svammel svammel. Tror tankarna spårar när man faktiskt har en lugn kväll hemma. Skippar utgången till Satin med underbara paradare. Somnade ju en stund förut och det måste ju vara tecken på att det är värt att sova ordentligt i natt. Ingen öl. Ingen cider. Bara sängen, jag, lite vatten och en film. Studenten på fredag för fasen.


/A

 

 

 

 

Hörde att där var triss i balbilder. Aldrig har någon skådat en Amanda så iordninggjord och sminkad och det kommer mest troligen dröja länge innan ni gör det igen. Passa på att njuta, även en ankunge kan förvandlas till en svan med lite hjälp av kosmetika.

/A

Det är måndagen den 4 juni och nu är officiellt allting färdigt. Det är enbart själva avslutningsceremonin kvar, alltså studenten. Balen blev avklarad i onsdags, i en lila klänning, klackar, smink och underbar håruppsättning (tackar moster som hjälpte mig). Ska väl någon dag ta och finna lite bilder som jag lägga in på datorn och visa. Det blev redigt bra resultatet. Jag mötte upp min vän Tove och våra respektive kavaljerer, Jesper och Oskar. Vi tog oss till Karims mammas brors mack för att där bli upplockade av en limousine. Festligt var det med bubbel och musik. Vi kom till slottet där alla väntade på oss för att ta en massa bilder, eller bara spana in oss alla. Efter det blev det en trerätters middag på Elite Stora Hotell, mera bubbel, dans och tillslut vidare till Strömpis i balklänningen. Det var en festlig kväll och tidigt gav jag upp min enda chans att vara lång och bytte istället skor till platta converse. Tyvärr. Gillade att vara lång.

Dagen efter balen var det samling på Hjalmar Bergman teatern för att påbörja arbetet inför föreställningarna. Kaosartat men så otroligt mycket mer uppstyrt var det detta år. Vi lyckades få till en hejdundrande show som uppskattades av alla åskådare. En smärre miss med ridån på det öppna genrepet på fredagen dock, men utöver det så skötte sig mina söta Scen och teknikare underbart bra.
Torsdagen, fredagen och lördagen avslutades med utgång på Satin. Trevligt folk och sena nätter, helt fantastiskt! Sedan upp tidigt dagen efter.

Men så kom söndag. Sista föreställningen och sista paradfesten. Sorgligt. Vi gjorde en enastående show, allting gick felfritt. Gamla paradare berömde och lovordade. Det var lycka och glädje i själen. Vi städade efter fisken som dans krossade på scen, vi plockade kostymer och dekor, sopade och skurade, sedan tog vi bussen ut till Brunnsparken. Där inväntades maten. Pizza för hela slanten, alkohol och mysigt folk. Samt alla tal som vi bossar höll när vi skulle överlämna våra titlar till en undersåte. Numera är inte jag Scen och teknik boss, jag gav den titeln till Ali. Jag är istället en gammal paradare, och jag kommer komma för att se nästa års show och se hur mina underbara Sotare sköter sig när varken jag eller min högre hand Jesper är där för att assistera dem.

Tre år med Stjärnparaden. Tre år på Rudbeck. Fem dagars fest. Nu lider allt mot sitt slut och detta firas med pompa och ståt på studenten denna fredag. Det officiella avslutet, nu är det här!