Oj, det urartar

Dagen har varit lagom produktiv. Att börja åtta, ha information en halvtimme och börja nästa lektion 13.50, det fick minsann bli en tur hem däremellan för att skriva lite på extended essay som ska in på fredag. Första dagen i skolan och jag har redan två inlämningar fredag och sammanlagt tre nästa vecka, det artar sig alla redan! Men imorgon har jag minsann bara en lektion så det är lugnt, får ta hela dagen till att arbeta.

Känns bra det här, rutiner. Skola, läxor, träna, läxor, sova. Varje dag. Eller i alla fall måndag, tisdag, onsdag och torsdag. Men jag ska inte klaga, jag måste få igen flåset såhär efter den långdragna förkylningen.

Jag vet att jag har klagat otroligt mycket på IB och hur jobbigt det är, att jag inte förstår varför jag valde det.. men jag måste medge att programmet faktiskt givit mig så otroligt mycket. Man tänker mer, djupare och kan sätta saker i sammanhang. Man börjar fundera på varför saker och ting är som de är och varför de inte är på andra vis.
Min senaste diskussion till exempel, den handlade om människan, hur vi ofta tänker att världen är för komplicerad att förstå, att vår hjärna inte har den fulla kapaciteten till att förstå. Visserligen tror jag att världen kommer gå under den dag då vi förstår allting, vår hjärna, världen och allt som hör till, men det jag vill komma till är att vi kanske bara gör allting för komplex. Det kanske inte är så svårt som vi försöker få det till att vara. Människan har en förmåga att överarbeta, övertänka problem för att finna lösningar. När vi löser mattetal, ofta är våra uträkningar utvidgade och komplexa, tills vi finner svaret, när vi har svaret och gåtan kan vi hitta en "short hand version", en förkortning. Vi försvårar de problem som vi tar till oss, tills vi finner en lösning, när lösningen sedan är funnen så hittar vi en genväg som, om vi tagit den först, hade gett oss svaret fortare. Vi ser inte det enkla, det simpla runt om oss. Vi ser det komplexa i det hela. Att övertänka är en mänsklig svaghet.