Oj, det urartar

Det finns en anledning till att en normal människa inte väljer IB. Inte nog med att det är kämpigt, jobbigt och svårt, för mig i princip omöjligt, så ligger det just nu ett 20 tal böcker och minst tusen papper utspridda på mitt golv. Det är kaos. Jag brukar ha ordning. Ordning på böcker, planering, arbeten, livet och allt som hör till. Numera har jag inte koll på någonting alls. Men det kanske är bra ibland, att lätta upp, mista all kontroll och ta nya tag igen. Det kanske bara gynnar ens personlighet och får en att växa. Fast.. det känns redigt jobbigt att börja sortera alla papper, måste ju erkännas.

Vibrerande mobil. Sms. Lågt batteri. Jag vet, jag bör inte säga någonting, men det är skamligt, jag är skamlig som tillhör ungdomen som sitter fastklistrad vid TV/dator mest hela tiden och har mobilen med mig vart jag än går. Aldrig kan man vara utan, man måste hela tiden vara ett knapptryck bort, en vibrerande, en pipande, en signal bort, så att vem som helst kan få tag på en. Människan idag kan inte vara ensam. Inte alls. De som säger att de älskar att vara ensamma, men sätter lurarna i öronen och lyssnar på musik, de är inte ensamma. De har sällskap av toner. Många vågar inte vara med sig själva i tystnaden. Utan ljud. Utan musik. Utan mobil eller dator. Alltid ska där finnas någonting, nära till hands. Hur klarade man sig förr? Utan ljudfiler i telefonen. Utan ens en telefon? Troligtvis mycket bättre än vad vi gör idag.