Det snurrar och snurrar, tar aldrig slut
Innan jag börjar halvt procrastinate, titta på en film och samtidigt göra läxor tänkte jag bara säga att Ekberg spelade helt underbart och att jag önskar jag kunde skruva som honom. Sverige vann matchen mot Tjeckien och jag är nöjd. Jag är också nöjd över att jag klarade av att göra klart ekonomin i skolan och halvt som halvt börja lite på biologirapporten. Men vad är det för intressant att höra om min mängd läxor som överskrider den mänskliga förmågan eller att hela min familj nyss började bråka. Syrran sprang upp, sur som ett bi på sitt rum, mamma sprang gråtandes ner i källaren och jag sitter just nu i hallen.. ett ord, en mening och hela världen går under. Alla blir sura, ledsna och börjar skrika och bråka...
Det var inte meningen att blogginlägget skulle handla om det där. Det var inte meningen att det skulle bli bråk mitt i allt. Det var meningen att alla vägar skulle vara kopplade till hela världen. Att min väg, utanför mitt hus, leder till en annan del av världen. Inte att världen rasar samman. Inte om ledsamheter. Inte om bråk. Utan om den gemenskap som vi har, alla världens länder, alla världens människor. Trots allt så härstammar vi ju alla från världens mitt, Afrika. Då de första människoliknande arterna evolverade och sedan emigrerade åt olika håll. För att sedan bli en ny art, i olika former, färg och med olika syn på högre makter, levnadssätt, kultur. För att bli egna folkslag, människor. Individer. Från en och samma, till en annan. Från mitt hus till ditt. Vägar må ha återvändsgränder, men inte alla ändar av vägen tar slut, den kan gå i flera riktningar, fortsätta. Länge, väl. Tills en ny kultur möts. Tills olikheter möts.
Jag orkar inte höra gråt. Jag orkar inte. Det går sönder inom mig. Jag orkar inte att min syster börjar bli tonåring och inte tål någon runt om sig. Jag hatar att vara en modern familj. Dator och tv. Träningar. Skilda scheman. Gemenskapen som fanns förr, finns inte längre. Vi sitter var och en vid varsin dator. Tänker på vårt. Umgås inte. Är egoistiska. Tål inte varandra. Bråkar. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte sitta vid datorn hela tiden. Jag vill inte höra gråt. Jag vill inte vara instängd på mitt rum för att göra läxor. Men den moderna familjen.. är den egentligen en familj? Visst, vi delar gener, bor under samma tak.. blodsbundna. Men är det tillräckligt för att klassas som en familj? Jag vet inte. Jag ger upp.
/A
Det var inte meningen att blogginlägget skulle handla om det där. Det var inte meningen att det skulle bli bråk mitt i allt. Det var meningen att alla vägar skulle vara kopplade till hela världen. Att min väg, utanför mitt hus, leder till en annan del av världen. Inte att världen rasar samman. Inte om ledsamheter. Inte om bråk. Utan om den gemenskap som vi har, alla världens länder, alla världens människor. Trots allt så härstammar vi ju alla från världens mitt, Afrika. Då de första människoliknande arterna evolverade och sedan emigrerade åt olika håll. För att sedan bli en ny art, i olika former, färg och med olika syn på högre makter, levnadssätt, kultur. För att bli egna folkslag, människor. Individer. Från en och samma, till en annan. Från mitt hus till ditt. Vägar må ha återvändsgränder, men inte alla ändar av vägen tar slut, den kan gå i flera riktningar, fortsätta. Länge, väl. Tills en ny kultur möts. Tills olikheter möts.
Jag orkar inte höra gråt. Jag orkar inte. Det går sönder inom mig. Jag orkar inte att min syster börjar bli tonåring och inte tål någon runt om sig. Jag hatar att vara en modern familj. Dator och tv. Träningar. Skilda scheman. Gemenskapen som fanns förr, finns inte längre. Vi sitter var och en vid varsin dator. Tänker på vårt. Umgås inte. Är egoistiska. Tål inte varandra. Bråkar. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte sitta vid datorn hela tiden. Jag vill inte höra gråt. Jag vill inte vara instängd på mitt rum för att göra läxor. Men den moderna familjen.. är den egentligen en familj? Visst, vi delar gener, bor under samma tak.. blodsbundna. Men är det tillräckligt för att klassas som en familj? Jag vet inte. Jag ger upp.
/A
Kommentarer
Trackback
