Oj, det urartar

Idag har varit en otroligt lat dag i solen.. men jag tror också att det var behövligt i och med att jag kom hem klockan 06.00 imorse. En lugn pubkväll slutade med att springa fram och tillbaka i en stormstad och avslutades med täcken och sovsäckar på stranden. Ack vad underbart att stirra upp på stjärnorna och sedan se hur himlen sakta men säkert blev ljusare i och med att solen började gå upp, men fy så kallt det var i vinden och vad obekväma stenar kan vara. Så i och med att hela dygnet vändes upp och ner var jag alldeles för lat för att ta mig till gymmet, vilket jag ångrar nu.

Jag har en full vecka kvar på jobbet, plus två dagar utöver det. Känns som en hel evighet samtidigt som det kommer att gå på ett kick. Det är helt otroligt. Denna månad, om cirka 20dagar kommer jag återigen befinna mig i Sverige. Då hoppas jag på mysiga grillkvällar vid vatten, med lugn musik tillsammans med mina närmaste vänner. Jag saknar det, allt.. men samtidigt så har jag panik. Det går så fort. Jag ska redan åka tillbaka, lämna allt och alla och denna underbara sommarstad. Jag ska tillbaka till Sverige för att bli arbetslös. Galet. Ingen mer veckolön. Inga mer Fosters på puben med Lisa och Sanna.

Ångest. Panik. Förvirring.