Oj, det urartar

Satte precis på en serie så att jag tillsammans med mina hörlurar kan fly verkligheten och skaffa mig lite privatliv i detta dubbelrum med tre sängar.. Jo, inte är det lätt att bo tillsammans med två nära vänner i ett enda rum. Ingen ensamhet, ingenting. För mig är det dessutom obegripligt hur man kan sova i princip hela tiden? Om det finns någon som kan förklara för mig hur man kan sova hela eftermiddagen och sedan hela natten och fortfarande klaga på att man är trött? Hur är det ens möjligt? Jo, visst.. de jobbar, börjar tidigt.. men det gör jag med. Visst inte börjar jag halv sju, men däremot åtta. Dessutom har ingen av oss något speciellt krävande jobb, ändå ligger alla i sina sängar varje dag jag kommer hem från jobbet. För mig är det absolut obegripligt, det finns liksom inte ens en gnutta av mitt förstånd som förstår hur det går till..
Själv hade jag blivit deprimerad och fet som en kossa.. speciellt eftersom det som brukas äta är socker, glass, godis, chips, kolhydrater och färdigmat. Inte alls ett liv som bör levas när det finns andra möjligheter. Men det är inte lätt när alla börjar leva sitt eget liv med egen dygnsrytm..
Jag vill inte alls påstå att jag är perfekt på en fläck, inte heller vill jag påstå att jag aldrig sover hela dagarna, äter nyttigt jämt, inte är lat, inte är jobbig.. att ingen stör sig på mig eller tycker att allting går efter min pipa.. men jag vet inte. Senaste tiden har det varit jag som städat och plockat.. och det känns lite som att jag blir utelämnad och får leva mitt eget liv medan de gör allt de kan tillsammans och sover.. väntar med att plocka undan, gör massvis av saker när jag inte har pengar, aldrig taggade på mina förslag.
Nej, de är inte dåliga människor, de är inte hemska. Jag tycker om dem alldeles för mycket.. men ibland blir det alldeles överdrivet och överväldigande. Jag hinner inte med och förstår inte hur man kan leva på det här sättet.. men then again, jag är oftast "on the run".

Kände att jag behövde få ur känslor och tankar, få formulera mig i text och förklara hur det, från mitt perspektiv, ligger till. Hur det ser ut och hur det känns.. och hur det oftast känns som att jag lever mitt eget liv, att jag bara är en inkräktare i deras rum som förstör för dem. Viss jag och Tove har maten och vi ska bli bättre! Vi är redan bättre, men vi ska verkligen satsa på att laga mat och det ser jag fram emot. Enormt. Det kommer bli prima och alla de där förbaskade extra kilona kan börja rinna av då vårt intag av grönsaker och hemlagat kommer stiga. Jag hoppas. Drömmer. Att vi kan växa upp nu och sluta vara tonåringar som inte kan någonting, det kommer dessutom bli billigare i längden.
Jag känner att hade jag bott själv hade allting varit så annorlunda. Men det är sådant man får ta när man är tre.. och jag klagar inte.. inte alltid. Jag älskar att vara tre. Man tvingas inte att umgås 24/7, man kan dela upp sig. Man kan dela på matkostnaderna och man kan umgås, gå ut och bara se på film. Där finns alltid någon och man behöver inte göra saker själv.. men det tär och bryter ner. När man är på varandra jämt och vissa har en starkare viljestyrka, samt är mer bestämda än andra. Vissa följer bara efter och andra håller allting inom sig. Men vad är det för ide att prata när ingen någonsin lyssnar...

Jag ska sluta klaga, för jag antar att de vid det här laget tycker lika illa om mig och tycker att det är jag som styr och ställer.. men jag försöker i alla fall dra mig undan så att de får ha det som de vill. Sova bort hela dagar, äta färdiga pastarätter, låta matlådor står framme tills de möglar/torkar in.. det är ett val. Ett annorlunda val från mitt.

Men dagen har också varit fylld av lycka! Jag har äntligen fått min PIN kod till mitt bankkort och 150 pund har precis tagits ut då hyran för två veckor ska betalas. Den knapra lönen som jag fick förra veckan är i princip slut men lyckligtvis kommer det ännu mera lön in på kontot imorgon! Hela 300 pund. Känns som livet. Lön varje fredag är ju inte helt fel. Speciellt inte nu då jag faktiskt kan få tag på pengarna.. då jag inte var så sugen på att använda checkhäftet som jag fick innan koden (alla tyckte dock att jag skulle).

Funderar även på att ta mig ut på en löprunda. Min mage börjar få otroligt djupa och många veck, mina lår är som kycklingklubbor och min hy har gått från prima finnfri till snusk. (Ja, lite överdriver jag kanske). Men igår blev det tjockisdag med mushroom rice, bröd, ägg, philadelphia, double chocolate chip cookies, Ben&Jerry's Karamel Sutra för 2.50 pund och lite godis på det. Ja, vi njöt av livet för en stund.. vi njöt för att vi kunde och kikade på Sixteen Candles. Vi hade det trevligt. Vi tittade även klart på Awkward. och kan inte riktigt bärga oss till nästa episode kommer ut. Åh, drama. Åh, vänner. Åh, livet. Livet i England. Livet i Brighton. Livet på American Express. Jag njuter, samtidigt som jag avskyr det. Längtar efter skolan samtidigt som jag känner sug efter att dra vidare. Få in foten någon annanstans. Uppleva och se. Njuta av ungdomen.

Jag blir sentimental och mina tankar sticker iväg. Det här blir kaos och massivt, jag vet inte var jag ska ta vägen och mina ord blir bara en enorm beskrivning av tankar som inte går att greppa. Det är svårt. Det blir förvirrat. Men jag mår bra. Jag mår väldigt bra.. eller nej, jag mår ok. Jag tränar alldeles för lite för att må bra. Väldigt bra. Jag äter alldeles för dåligt för att må bra. Väldigt bra. Men jag mår. Jag mår. Precis som alla andra mår jag. Vi alla mår. Vi mår olika. Men vi mår. Och det gör jag också. Jag mår.

 

/A