Oj, det urartar

Lyssnar just nu på Tracy Chapman - The Promise i mörkret i vårt rum. Var och en sitter med sina hörlurar framför varsin dator och sysselsätter sig med olika saker.. film, musik, bloggar, facebook och allt sådant som man kan finna på nätet för att skilja sig från resten, få lite privatliv. Ibland är det allt för intensivt att bo tre tjejer i ett och samma rum. Inte en speciellt stor yta där alla ska samarbeta och samsas om. Turligt nog brukar det fungera hyfsat bra trots att det lätt ser ut som en svinstia i rummet.

Tankarna bara flyger runt i min skalle och tiden rusar förbi. Dagarna rinner som sand mellan mina fingrar och jag förstår inte riktigt var all tid tar vägen. Det är morgon. Jag går till jobbet. Jag sitter där med mina högar av papper och knapprar in allting i datorn. Dagen tar slut. Jag kommer hem. Det är kväll. Det är natt. Det är som ett hamster hjul. Samma visa varje dag. Jag trivs, men jag förstår inte. Hur det möjligen kan gå så fort..

Livet här är annars som det ska vara. Börjar få in rutiner. Jobbar från 8-15.30 varje dag, kommer hem, finner på någonting. Har faktiskt lagat riktigt mat, tagit med bra matlådor och det bästa av allt (!!!) lyckats ta mig ut på en löptur efter miljontals förkylningar och lata dagar. Det var lätt men samtidigt tungt. Det var uppförsbacke, soligt, hav och rusande tankar. Jag lyssnade på stadens alla ljud, sprang på den ojämna marken, asfalt och sten. Sprang vid havet, uppför trappor, över vägar och förbi parker. Jag var trött men samtidigt så underbart lycklig. Att man kan sakna att träna så himla mycket. Jag hade helt glömt bort hur härligt det är och utbrast lyckligt "jag känner hur endorfinerna sprider sig i kroppen" när jag väl lyckades ta mig in igen. Förhoppningsvis kan detta bli en del av vardagen nu, när jag äntligen verkar vara 100 procent frisk. Jag hoppas och satsar, för konditionen måste tillbaka upp. Min kropp kräver mer endorfiner och lycka, min kropp kräver löpning och situps, den kräver träning och rörelse för att må bra. Lederna blir strunt annars och mina muskler blir stela. De extra kilona som jag nu har lagt på mig ska sakta men säkert ta sig bort och ersättas av lycka, endorfiner, hormoner. Det kommer få mig att må bra, sova bättre och sluta drömma mardrömmar om att äta för mycket. Kaos.

Antar att mitt inlägg blev med fokusering på träning. Träning som brukade vara av första prioritering och mitt liv, jag planerade det efter träning.. här har denna besatthet försvunnit och den ligger istället i form av socker och fett, onyttig mat och snabbmat osv. Vilket har gjort mig till en otroligt grinig människa i vissa lägen. Men när rutinerna är i fullgång och man trivs prima på jobbet så är det ändå rätt bra. Struktur på livet och inväntande av lön på fredag. Har fått mig ett brittiskt konto och ett brittiskt kort. Väntar dock fortfarande på koden, ska kolla närmare på det och hoppas att jag får den senast fredag!

Det finns så mycket att säga, så många tankar och känslor men jag vet inte riktigt var någonstans jag ska börja. Vad vill ni veta? Vad vill ni höra?
Jag har insett att jag skriver bättre till musik, lugn musik, fin musik. Toner och ord. Och jag kan med största sannolikhet säga att jag kommer börja blogga mer nu då jag har börjat skapa mig härliga rutiner igen.

På fredag kommer pappa och systeryster. Har inte sett dem sedan den 12 juli! Kaos. Det kommer bli trevligt, underbart, härligt att se dem båda. Rödtotten. Pappa. Åh. Måste finna på någonting som vi kan göra här i lilla Brighton. Se till att de får en trevlig tid när de besöker mig. Längtar.

 

/A