Oj, det urartar

Det är söndag. Morgonen började med rostade mackor, apelsin juice och flingor. Sedan ihop packande av alla dess miljontals saker som skulle ner i den alldeles för tunga väskan. Släpandes lyckades jag få ner mina två väskor och Tove sina.. sedan började vandringen mot den nya adressen här i Brighton. Och herrejävlar (ursäkta språket) vilken vandring. Egentligen är det inte speciellt långt.. men satans vilken backe vi var tvungna att bestiga med våra suveränt tunga väskor. Svetten rann, huvudvärken kom smygandes och axlarna började krämpa, men tids nog lyckades vi ta oss till 105 Edwards Street. Vi bar upp våra väskor till rummet, tog oss till Morrison's och handlade en massa mat! Äntligen lite grönsaker och frukt, pasta, couscous och andra diverse nödvändiga varor!

 

Uppackning av väskan är klar. Inte har den varit uppackad helt sedan jag landade i England för mer än fem veckor sedan. Det är katastrofalt hur fort tiden har gått, hur länge jag har varit här och hur jag ännu inte har skaffat mig ett arbete. Det är surt, känslorna är blandade och jag vet inte alls hur framtiden ter sig. Elvira kommer troligtvis lämna England eftersom hon har använt sig av alldeles för mycket pengar.. jag kanske också tvingas till att göra detsamma.. men jag vet inte ännu. Jag håller tummarna för att få mig ett jobb. Snarast.

Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag är trött. Har ont i huvudet. Vill vara ensam men samtidigt inte. Jag saknar och jag saknar inte. Har hemlängtan men samtidigt inte. Jag trivs här, men jag vill vara hemma också. Om jag fick, skulle jag ta med mig en del, vissa personer, vissa saker och flytta hem. Packa ner allting och dem i en väska och testa lyckan hemma istället. Det vore mycket lättare, bättre och jag skulle få se min sötaste,, underbaraste och gulligaste kusin döpas. Om ändå. Nu verkar det som att jag missar hela spektaklet och det känns inte så himla kul.

 

Dramat som jag skrev om igår är överväldigande. Det är det som drar ner mig i mörkret, när allting ändras hela tiden. Jag orkar inte och kan heller inte hålla humöret uppe. Dessutom har min käre oas, mitt lugn, min "comfort zone" farit iväg på en minisemester till München, vilket är rätt trist. Allting blir snäppet svårare då, speciellt om man själv inte vet hur det ser ut om en vecka eller så, om man är här, eller borta.. dock måste jag stanna här MINST två veckor till annars blir vi av med vår deposit.. sadly.

 

Måste dessutom ta och börja mitt hälsosamma liv. I och med att jag har haft tre förkylningar och fortfarande sitter snorig och med halsont så har det tränats EN gång sedan jag kom hit! EN GÅNG! Det är katastrofalt. Det är inte ens okej på en fläck, det är inte ens nära okej. Dessutom har det ätits alldeles för mycket bröd, socker, salt, onyttigt, fettigt, dåligt och äckligt. Man kommer absolut rulla fram efteråt. Det är sjukt. Jag har lite panik eftersom min kondition kommer vara nere på noll och förkylningarna verkar avlösa varandra.

 

Känner också att jag har varit urusel på att blogga, samt lägga upp bilder. Bilder finns och kommer när jag känner för det. Bloggdesignen har ändrats och det tar år och dar för bilder att ordnas upp. Var glada att ni får er ett redigt långt inlägg där jag skriver av alla mina.. eller nej, inte ens nära.. men mestadels av mina känslor!

 

/A