Oj, det urartar

Norge resan blev inte alls som jag trodde. Eller jo, halva resan var väl det. Men jag hade inte räknat med att åka dit i ett stadigt förhållande för att sedan komma hem ensam, som singel. Att en promenad kan förändra allt, att en ynka promenad på ungefär en halvtimme kan få så många olika känslor att röra runt i kroppen, ledsamhet, ensamhet, glädje, lättnad, sorg, saknad, osäkerhet, gråt och skratt. Att en fem timmars bussresa tillsammans med en av ens bästa vänner kan kännas som miljontals ord utan att någonting sägs, det är ofattbart. Förlåt mig Elvira, men jag fattade aldrig vad som hände...

Att livet sedan ska blåsa ännu mera motvind mot mig, att falla pladask på magen, av cykeln mitt i en korsning på väg till skolan. Smälla i knäet så att det småsvullnar, inte orka mer. Ta sig hem istället för till skolan, på grund av trötthet och smärta i kroppen. Sjukanmäla sig och hoppas att ingen tror att man är hemma för vad som hände i helgen. För det var inte därför. Jag var på väg till skolan, hade alla grejer med mig, träningsgrejor, läxor, allting. Men så kom det där förnedrande fallet ner på marken och jag orkade inte. Det kändes i kroppen som om jag var febersjuk och jag orkade ingenting. Jag for hem. La mig i sängen och somnade. Somnade om. Nu har jag suttit hela dagen i sängen med en bultande huvudvärk, försökt hitta motivationen till alla de läxor som måste göras. De ska snart börjas med.. jag vet ju att det är lätt så fort jag börjar. Det vet jag mycket väl.

Slutet gott, allting gott. Ett talesätt som fan heller stämmer. Slutet är slutet. Det för sällan med sig någonting gott. Men allting har en ände... fast ibland önskar jag livet var en cirkel, helt utan ändar. Det hade allt varit någonting.

/A